På min första konstskola fick vi i uppgift att redovisa våra konstnärliga förebilder. Jag sa Andy Warhol. För vad gällde konst, så låg popkonsten närmast mitt egentliga huvudintresse: Tecknade serier. Warhol, fick jag då veta, var bara en bluffmakare. Han kunde egentligen inte måla, utan ägnade sej mest åt att kalkera av med hjälp av en diaprojektor. Fusk alltså!

Under de två år jag tillbringade på denna skola, lyckades mina lärare skruva tillbaks mina konstnärliga preferenser från den då någorlunda aktuella popkonsten, till den synnerligen inaktuella kubismen. En riktning jag sedan troget följde i flera år. Tills postmodernismen gjorde sitt genombrott och diaprojektorn blev standardutrustning hos varje ung konstnär. Då alla skulle göra som Warhol.

Vad ville jag egentligen med denna utbildning? Från början handlade det helt enkelt om en önskan att lära mej teckna. Att bli duktig på att framställa människor, byggnader, djur och natur. Jag föreställde mig att det fanns en uppsättning tekniker och att utbildningen handlade om att tillägna sig dem, för att sedan kunna skapa fritt. Så var det inte. Den allenarådande pedagogiken på konstskolan handlade om stillebenmåleri och modellteckning. Fritt skapande ur fantasin sågs med oblida ögon och att måla av fotografier mest som något slags pyssel.

Då jag nu studerar de bilder jag gjorde innan denna skola, inser jag att jag låg långt närmare mina idéal före studierna än efter. Att min stil under skoltiden tillfördes en “klumpighet” som inte fanns där förut. En klumpighet som jag nu inser är den “modernistiska” stilen. En stil som låg inom räckhåll för de flesta av oss på skolan, till skillnad från det som skapades innan det moderna måleriet.
Av konstnärer som Caravaggio, Velázques, van Eyck, Holbein, Leonardo och Ingres. Att de med sina jämförelsevis primitiva redskap lyckats göra så förbluffande realistiska målningar kunde bara ha en förklaring. Genialitet. Punkt och slut.
För inte kunde de väl gjort som Warhol och fuskat?

Jo, kanske... I alla fall anför den engelske konstnären David Hockney denna tes i sin bok “Secret knowledge – rediscovering the techniques of the old masters” (Thames and Hudson 2001). Upprinnelsen till undersökningen, som i stora stycken är spännande som en detektivhistoria, är att Hockney går och ser en utställning med teckningar av Ingres på National Gallery i London. Hockney som själv är en av konsthistoriens flitigaste tecknare, förbluffas över Ingres otroliga kunnande, ja nästan övermänskliga skicklighet.

“Over the years I have drawn many portraits and I know how much time it takes to draw the way Ingres did. I was awestruck. 'How had he done them?' I asked myself.”

Tills några linjer i de avtecknade kläderna plötsligt ger honom känslan av deja vù. Av att stå inför en teckning av Andy Warhol. En av de där “projicerade”. Kan det verkligen vara möjligt. Jo, det kan det. Mycket troligt har Ingres använt sig av en då ganska ny uppfinning, kallad camera lucida. En enkel konstruktion med ett prisma, som låter tecknaren se objekt och ritpapper på samma gång. Hockney införskaffar en camera lucida och börjar teckna. Jovisst! Mycket troligt har Ingres använt sig av ett sådant instrument, för att skissa upp proportioner, väsentliga detaljer och komplicerade förkortningar, innan han ger det hela en slutgiltig finish.

Hockney letar vidare och får klarhet i att de förutsättningar som behövs för att med optikens hjälp projicera bilder, funnits sedan 1400-talet. Det handlar om konkava speglar, linser och camera obscura. Fusk med andra ord! Eller för att vända på det. Nödvändiga hjälpmedel för den tidens professionella och eftertraktade bildmakare.

Hockneys framställning av sin tes blir mer och mer övertygande allteftersom bildexempel fogas till bildexempel. De plötsliga utvecklingssprång mot ett mer “fotografiskt” måleri, både hos enskilda konstnärer och konstnärskåren i sig. Kan de förklaras annat än med införandet av optik i måleriet? 1500- och 1600-talets hyperrealistiska stillebenmåleri. Som gjort för camera obscura. De effektfulla svarta bakgrunderna och den dramatiska ljussättningen som dyker upp, inte bara i Caravaggios måleri, utan blir en stil i sig. Är de i själva verket skickligt avmålade projektioner av utklädda tiggare och gatubarn. Eller de förvrängningar i perspektiv i mönster på borsdukar, som verkar ha uppstått efter att konstnären “ställt om skärpan” på sitt instrument.

Efter att ha läst Hockneys bok är jag bergfast övertygad. Det är den enda troliga förklaringen.
Men att ingen sett detta förut? Hockney menar att det krävs en konstnärs förståelse för praktiken, hantverket, för att till fullo göra dessa iakttagelser. Något konsthistoriker inte har. Jag håller med, även på denna punkt.

Än mer intressant är att Hockneys teser sätter fotografiet i nytt ljus. “Från och med idag är måleriet dött” utbrast konstnären Delaroche då han fick se sin första daguerrotypi. Möjligen menade han att handen inuti kameran nu ersatts av kemikalier, spekulerar Hockney och att impressionisternas brytning med det borgerliga salongsmåleriet snarare handlar om avståndstagande från “linsmåleriet”. Hockney exemplifierar med det sena 1800-talets måleri, där de båda genrerna existerade sida vid sida.

För mig som konstnär och pedagog är avslöjandet av denna “hemliga kunskap” förstås oändligt befriande. Det viktiga är inte hur bilden framställts, utan hur den uppfattas av mottagaren. Alla medel är verkligen tillåtna. Det har de alltid varit och min roll som lärare är att förmedla denna kunskap till studenterna.

Idag har den tidigare så strikta hierarkin mellan de olika konstformerna suddats ut. Dagens konstnärer sysslar ogenerat med allt från video till foto, måleri, teater, film och tecknade serier. Men i den idébaserade samtidskonsten står hantverkskunnandet lägre i kurs än någonsin tidigare . Den vanliga metoden att lösa problem som rör hantverket har istället blivit att anlita assistenter. Var dessa i framtiden ska utbildas är däremot mer oklart. Och den kunskap som Hockney besitter som tecknare, som från början ledde honom in på sin forskning, var den lärs ut är än mer oklart.

Vem lär ut denna hemliga kunskap idag?

Gunnar Krantz

Texten ursprungligen publicerad i Sydsvenka Dagbladet