Cykelturen som blev en lift

Efterkrigstidens Europa lockade mängder av ungdomar att dra ut på vägarna för att ta sig fram med hjälp tummen och välvilliga bilister. Men hur var det att lifta i Europa början av 50-talet ? Vilka var de som gjorde de och hur gick det till?  Det är några av frågorna som jag besvarar i dokumentärserien Cykelturen som blev en lift, baserad på utdrag ur min fars liftardagböcker och några av de fotografier han tog under resan.

Under drygt 40 dagar får vi följa hans färd ner mot Rivieran, till ett bohemiskt vandrarhem på den lilla ön Saint Marguerite utanför Cannes och sedan tillbaka till Sverige igen, via Paris, Bryssel, Amsterdam och Köpenhamn.

Att liftandet redan i början på 50-talet var populärt är tydligt. Min far träffade t ex flera bekanta från Södra Latin på sin resa. Att liftandet även satte sitt avtryck i samtiden ges prov på i en bok av fotografen Rune Hassner, med illustrationer av Christer  Strömholm, som kom ut 1953. Men de två något äldre resenärerna, som drog fram på motorcykel mellan restauranger och vingårdar visade mindre förståelse för den yngre liftargenerationen:

”Ett mycket stillsamt lidande liftarsätt med välansad martyrgloria och vädjande till faders-, moders-, och beskyddarinstinkter brukar även ha stor framgång, och sen kan man på ungdomshärbärgena till sina likasinnades förnöjelse berätta om hur mycket man fått ut av de snälla människor som man fick åka med.” (Rune Hassner i Liftare och Läckergommar, 1953).

Andra svenska europaresenär under samma tid, som också skildrat det efterkrigstids Europa är Birgitta Stenberg (född 1932, samma år som min far) och Stig Claesson. Att resa i Europa var uppenbarligen  livet och för min far var denna första resa bara början. Redan året därpå gav han sig ut på sin nästa lift – och efter det – ännu en, ända ner till Marocko. Men mer om det senare.

Läs boken här: Cykelfärden som blev en lift