Strindbergs skrivbord

I gymnasiet fick vi läsa Röda Rummet. Det var det första jag läste av mannen. Det var en uppenbarelse. Röda Rummet var både rolig och argsint. Fattig författare hankar sej fram och umgås med konstnärer och annat löst folk. Gick omedelbart att identifiera sej med. Efter RR lånade jag i stort sett allt som fanns på biblioteket i Kristianstad. Giftas I och II, I Havsbandet, Tjänstekvinnans son, Svarta Fanor, En dåres försvarstal, Ensam, Hemsöborna. Ja, jag läste t o m En blå bok och Ockulta Dagboken (i faximil med notering om att den absolut inte fick publiceras) och eftersom jag var med i skolans teaterförening blev jag efterhand djupt förtrogen med hans dramatik.

Efter två år på Konstskolan i Kristianstad reste jag upp till Stockholms skärgård för att måla. Med i kappsäcken fanns Olof Lagercrantz då nyligen utvigna biografi över Strindberg. Lagerkrantz ingång i Strindbergs tokigare sidor var att han “försatte” sig i “tillstånden” för att få stoff till sin dikt. Som ung och oerfaren, kändes det som en korrekt diagnos. Självklart förtalade han sina barns moder för att skapa stor konst. Självklart blev han inlagd på La Salpêtrière för att förnya litteraturen. Självklart stack han kniven i ryggen på sina vänner för att konsten kräva dessa offer. Det borde de ju ha förstått! Så tänkte jag när jag var ung och såg världen i svart och vitt. Att Strindberg verkar ha gjort det ända till sin död är ju en annan sak.

Lagercrantz hävdar i sin biografi att psykosen i Inferno är den del av skapelseprocessen. Det tror inte jag. Det är något stört över han personlighet. Först hylla och sedan dra ner i smutsen. Från kristen till anarkist till socialist och sedan kristen igen. Behovet av att hitta en yttre maktstruktur, för att komma åt det inre lugnet.

På radion gick de igenom hans bidrag till vetenskapen. Det finns tydligen de som vill hävda att han trots alla tokerier, ändå hittade några guldkorn. Nej. Dessvärre. Inget som håller måttet rent vetenskapligt. Inte ens på språkområdet tydligen.

Det enda område han ovedersägligt bidragit till är konstens. Litteraturen, dramatiken,  måleriet och – ja även – det moderna fotografiet. Här har han haft betydelse. Så stor att den fortfarande är aktuell – 100 år efter hans död. Det är inte dåligt. Vilka unga konstnärer och författare  bryr sig idag om Heidenstam, Carl Larson, Ibsen eller ens Lagerlöf? Knappast några. Men Strindberg är ständigt aktuell – som förebild eller motbild. För unga män vill säga!

Varför kan man fråga. Personligen tror jag det handlar om att hans verk så tydligt kopplar till ungdomen. Till den unge mannen. Röda Rummet är en ynglings memoarer. Novellerna i Giftas – en gymnasists kärlekserfarenheter.  Svarta Fanor en 20-årings uppgörelse med upplevda oförrätter (sanna eller falska). Strindberg appellerar till den unge mannen och är därför alltjämt aktuell – bland unga män.

En annan sida är den museala vurmen – som blivit särskilt tydlig detta år, där mannen och konstnärsskapet förvandlas till vaxdocka. Där strindbergiana okommenterat och oproblematiserat visas upp som någonting “bra i sig”. Jag kan tänka mig att han själv skulle vara den första att invända. Den sorten passade bättre kollegan Larsson på Sundborn. Strindberg stod inte gärna i rampljuset och tackade för applåderna- nej han var betydligt mer intresserad av att utforma minutiösa anvisningar till sina skådespelare hur de borde ta emot dem på bästa sätt.

Själv är jag rätt trött på karln. I alla fall som han framställs och den respekt och vördnad han tillmäts. Därför är det befriande att t ex ta en tur till Kulturen i Lund och titta på hans fotografier, som ställs ut där just nu. Den ohämmade självbespegling han där visar upp står inte Ranelid långt efter. För mej är Strindberg framförallt en galet inspirerad förmodernist, som var inne och nosade på allt från fotogram och abstrakta konst till ren surrealism. Strindberg var också en stor humorist.

Varje år läser jag om Hemsöborna och  skäms och skrattar på samma gång. Det är en av de roligaste böcker jag vet. (Läs t ex Carlssons brev till Ida) . Han skrev den för pengar och sålde därmed ut sitt sommarparadis på Kymmendö. Efter att själv ha förlorat ett av mina, ställer jag mig frågan: Var det värt det?

Jag tror inte det. Den sortens roman skriver man bara när paradiset redan är förlorat och endast duger till att slå mynt av. Strindberg skrev för pengar och mot deadline. Så skapas ibland stor konst.

Kristiina Kolehmainen 1956 - 2012

Ett sorgebud går genom serievärlden. Serietekets grundare, chef och outtröttliga eldsjäl, Kristiina Kolehmainen har lämnat oss. Allt för tidigt. Seriebloggar och facebooksidor fylls i skrivande stund av kondoleanser och minnesbilder av Kristiina och den gemensamma bild som tonar fram är entydig. Kristiina var mycket viktigare för oss än vi alla förstod. Hon var en samlande kraft, som utan att själv trakta efter rampljus, lyckades ge var och en av oss, den självsäkerhet vi såväl behövde för att kräva respekt för vår konstform.

Kristiina mötte var och en på det personliga planet och hon pekade ut möjliga vägar för oss att gå vidare på. Hon hade utblick, som ingen annan.  Hon bidrog med perspektiv, som heller ingen av oss trott vara möjliga och hon föregick själv med det goda exemplet. Envist och målmedvetet byggde hon Serieteket från grunden och förvandlade  Fanzine Heaven till en  seriefestival av internationell klass.

Detta vi idag tar för givet, hade inte funnits – om inte Kristiina funnits och  drivits av den där inre glöden jag tror vi alla känner. Bara det att hon brann för det så mycket mer och hon backade inte undan. Kristiina tog fighten.

Lika ivrigt skapade hon mötesplatser och sammanförde folk hon tyckte borde lära känna varandra; amerikanska serieförläggare, franska alternativserieskapare, finska seriekonstnärer, serieforskare och inte att förglömma – den stora publik som dagligen besökte Serieteket och den som en gång om året valfärdade till SPX.  Ett event som med tiden blev en institution för alla oss som arbetar med serier.

Minnesbord för Kristiina på Serieteket med bok för en sista hälsning eller teckning

En annan sak jag inser att vi är många som har gemensamt är att ha fått ta del av hennes generositet. Flera av mina konstnärliga projekt har tagit sin avstamp på Serieteket, ivrigt understött av Kristiina. Den första intervjun jag gjorde för websiten Seriekonst.net (2001) var med just Kristiina, som stolt berättade att Serieteket hade ca 100 000 besökare och lånade ut ca 37 000 seriealbum under 2000. Releasen för mitt serietabloidprojekt skedde även det på Serieteket och när masterkursen Seriekonst och avancerat bildberättande på HDK möttes i Stockholm var det alltid på Serieteket, som ställde upp med lokaler och teknik. Kristiina var noga med att betona att det jag kallade workshop faktiskt var en masterclass. Respekt för mediet och sammanhanget.

Ett annat sammanhang var ett förmötet inför forskningskonferensen om serier i Uppsala, så sent som februari 2011. Kristiina brann även för det akademiska och talade mycket om forskningsarkivet för serier. Medan vi andra stod och argumenterade för att serier minsann både var konst och värt respekt – såg Kristiina till att det blev så. Och det utan att själv ta åt sig äran. För Kristiina var Serieteket alltid ett vi – ett inkluderande vi, där man kände sig speciell och utvald. Det tror jag vi alla gjorde. Jag tror också vi var det. Vi var utvalda. Vi var en del av hennes plan – och se det lyckades.

Hedra Kristiina genom ett besök på Serieteket nästa gång ni är i Stockholm.
/Gunnar

Sedan jag skrev detta har en mängd minnestexter om Kristiina publicerats på nätet. På Serietekets blogg finns länkar till dessa.

http://serieteketbloggen.wordpress.com/2012/04/02/mer-om-kristiina/

Jag har varit på många mässor. Bokmässor, konstmässor, möbel- och designmässor, seriemässor. I Sverige och utomlands. Stora och små. SciFi-mässan tillhör de mindre – men är absolut en av de trevligaste. Det jag särskilt gillar är öppenheten och toleransen. Här får alla vara sig själva – även om det innebär att på fullt allvar klä ut sig till Batman, rymdödlor från TV-serien V eller i självdesignade steampunk-kläder.

Besök från den onda sidan

En annan sak är åldersblandningen. SciFi-mässan är lika kul för gammal som ung. Här blandas pensionärer, medelålders,  barn och unga, för den kultur som visas upp på mässan har något för alla. Från leksaker, spel, filmer och serietidningar, till dyrbara samlarföremål som filmrekvisita, autografer och möjligheten att möta livs levande filmstjärnor. Mässan samlar också de specialintresserade. De som samlas i intresset kring favoritfilmer, genrer eller konstnärsskap. Star Wars, Star Trek, Miyazaki, Disney eller den alltmer växande gemenskapen kring olika spel.
SciFi-mässan är i den meningen både öppen och demokratisk. Jag kan helt ärligt inte komma på något annat exempel på en mässa som på samma gång är lika folkligt och specialiserat. Här finns en enormt samlad kunskap kring ämnen som i de flesta fall ännu inte nått akademin, men som kommer att vara en självklarhet betraktat i backspegeln.

Nutida sagor i glänsande plast

Visst kan SciFi-mässan vid en ytlig betraktelse se ut som en resande knallemarknad full av plastleksaker, dvd:er och kitschig samlarkonst – och visst finns det mycket av detta. Men samtidigt hittar man japanska specialutgåvor kring animestudios och mangatecknare, “antika” leksaker, antikvariska serietidningar och udda och obskyr film. Allt från Dario Argento till Povel Ramel.  För den som är intresserad av att studera konvergerande medier finns mycket att titta på. Angry Birds och Nintendofavoriter i alla möjliga utföranden; godis, mjukisdjur, plastfigurer m m.

Konvergerande kultur. Från pixelgrafik till fluffig syntet

En annan observation handlar om Cosplay, d v s att klä ut sig till figurer ur en film, serie eller dataspel. Detta form för kultur visas här upp i sin mest organiserade form av de idéella föreningarna “501st Legion – Nordic Garrison” och “Rebel Legion – Nordic Base” som klär ut sig till olika karaktärer från Star Wars. Kläderna är så väl genomförda att jag undrar om de inte t o m är bättre än kostymerna från originalfilmen. Cosplay är dagens variant av folkdräkt. Men istället för att befästa gemenskapen genom att klä sig i ett landskaps- eller en sockendräkt, möts vi i den globala byn populärkulturen. Star Wars, V, Star Trek, eller någon annan minsta gemensam nämnare värd att investera tid och pengar i.
Ett mer passande sammanhang att marknadsföra K3:s kurser i foto, film, skrivande, serieteckning, medie- och kommunikationskunskap, interaktionsdesign m m är svårt att hitta. Här finns våra studenter, nuvarande och blivande. Här finns en samlad kunskap om ett fält,  som annars är svår att nå och här finns en fingervisning om den riktning populärkulturen är på väg mot. Framtiden helt enkelt!

Vill du vara med och forma den: Kolla in våra kurser på: http://www.mah.se/k3
Ansökningstiden börjar den 15 mars.